Filed under: Inlägg | Tags: Biljetter, Byxhål, Det tar sig, Guide, Iran, Kaluts, Kerman, Mahmood, Resa, Steve, Visum
Äntligen ett it-cafe där jag kan logga in på wordpress! De senaste två dagarna har vi spenderat i öknen utanför Kerman i södrare Iran. Ökenområdet vi besökte heter Kaluts, och är kännt för sina balla formationer tydligen. Det stämmde, sjukligt coolt med öken. Vi kubbade och flåsade oss upp för flera höga kullar och klippor, åtminstonne hundra meter höga eller mer. Kanade ner längs snedsidorna på skorna. Jag tog en hel del coola kort, men som vanligt glömmer jag ta med USB-sladd och, dessutom, så skulle det ta en evighet att föra över på en sådan här anslutning. När jag kommer hem får ni se! Det tar sig.
Kvällen innan sov vi i ett tält som vi ställt upp på två stora träsängar haha, vår guides idé. Mitt i ett ökencamp, rakt under THE strålkastare. Först var det varmt trots att det var natt så vi körde på, T-shirts and all baby. Senare på natten blev det, föga förvånande, väldigt kallt. Inte minus, men om jag vill kalla det plus vette fan. Långkallingar and all baby!
Ja, guiden ja. Mahmood hette han. Var pensionerad lärare i engelska med en förkärlek till historia, träd och sin egen röst. Man kan väl sammanfatta denne fetlagde man med: Dålig fd engelskalärare med underligt selektiv hörsel och ytterst försiktig bilförarteknik, mindre medgörlig, trevlig och billig. Ja det var han det.
Nu har vi äntligen fixat biljetterna ut ur Iran, skönt att ha det klart. Den 6:e Mars åker vi från Teheran. Lite strul får man ju räkna med såklart. Agenturen där vi köpte tyckte följande: Era visum är giltiga från 11/12-2008 till 17/02-2009, ni måste ut ur Iran idag, eller förlänga era visum. Tror ni det är lätt att förklara för en Iransk kvinna som är helt övertygad om att hon har rätt att det där är datumen emellan vilka vi är tillåtna inträda i Iran, inte mellan vilka vi får vara där. Och att det är 30 dagar efter stämpeln som gäller. Va? Tror ni det? Nej. Då har ni fel. Vi blev tvugna att åka till det lokala kontoret för foreign affairs och visa visumen för en kvinna som på en gång sa: Ni har passen, visumet tillåter er stanna i 20 dagar till. Inga problem. Sedam tillbaka till agenturen och pressa orden i pannan på kvinnan där. Som tur var hade vi då Mahmood som hjälpte till och övertygade henne. Och hon, var för övrigt väldigt trevlig. Tro inte något annat.
I övriga nyheter från Iran kan nämnas att jag slet upp ett 25 cm brett hål i mina nya byxor under ökentouren… Dom byxorna ersatte mina jeans av just samma anledning, sådet var ju lite surt. Ska uppsöka en skräddare och få mina jeans lagade iaf, men de nya byxorna är beyond the point of repair.
Well. That’s that, som dom säger i staterna. Steve! Lotfan!
Filed under: Inlägg | Tags: Hovermo, Kontemporär generation, Pappa, Pruppar, Sjuttiotalspojke, Super-800 Electron, Visum
Idag har jag förflyttat mig hem till min käre far. Express vagon från Persåsen till Hovermo. Jag har fått avisering om att mitt pass/visum finns att hämta i Myrviken. Nu är allt ganska klappat och klart, ska boka det där vandrarhemmet i Istanbul imorgon, köpa skor och ta avsked av folk.
Nu sitter jag här hemma i ett rum och har stulit pappas 22” skärm till min dator, fucking huge. Lyssnar på Damien Rice, skjuter upp fyllandet av ipoden ytterligare en dag. Dessa blir de sista dagarna jag sitter vid min kära lilla burk, ska passa på att spela lite kanske :P
En rolig sak som hände idag var att pappa hade fått tillbaka sin gamla Super-800 Electron. Jävla cool filmkamera egentligen, den har en massa fiffiga funktioner, men allt är så analogt och coolt. Han hade en bunt gamla filmer också, och en projektor. Så vi satte oss i köket och släckte och så fick jag se ljudlösa filmer från sjuttiotalet. Filmer från stan och Svensåsen. På en av dom var pappa med, helt galet; en liten sjuttiotalspojke med långt svart hår. Han var kanske ganska lik mig på nått vis. Häftigt att få se hur han såg ut när han var lika gammal som jag, på film. Jag hoppas allt jag gör finns kvar så att mina barn kan se hur jag var när jag var ung. Hur rolig och full av energi jag var once upon a time. Kanske finns den här bloggen kvar om 30 år?
Brev till en ur mig sprungen framtida generation.
Hej det är er far som skriver. Kanske är jag istället faders far, moders far eller dylikt, men det spelar mindre roll, ni förstår väl vad jag menar? Snart ska jag ut och resa på en resa i en värld som kanske är ganska olik din. I min värld finns det galna fanatiker, religösa munkar, hetsande affärsmän. Det finns sjöar och skogar och städer och berg. Och en massa landsgränser där mycket är annorlunda på andra sidan. Det gör det säkert hos dig/er också, eller så har mycket förändrats på de uppskattningsvis 20-30 år det tar er att ta er för att läsa detta. Ut i denna värld ska jag i vilket fall, för en kort period, under den större perioden känd som “den stora finanskrisen” i slutet av tvåtusentalets första decennium. Vem vet vad jag finner där? Kanske vet ni redan allt redan? Om ni inte tror att ni gör det är det min förhoppning att det ska finnas tillräcklig dokumentation längre fram i den här bloggen. Kanske fann jag er mor, kanske fann jag att hon redan fanns i mina tankar innan resan? Hör på mig, jag pratar på som en gammal man, vilket jag än inte är. Jag är en i stort sett ganska glad tjugotvåårig ung man, man skulle kunna säga att jag har framtiden för mig. En hel del goda vänner har jag, varav en del jag hoppas att ni känner genom mig. Jag hoppas att det finns mycket kvar av mig och det jag gjort under mitt liv, speciellt de yngre dagarna, för er att beskåda, beundra och håna mig över.
Vänliga hälsningar, Joel (den yngre)
PS. Jag vet att ni inte nödvändigtvis ser det på det sättet, men min kontemporära generation kan nog sannolikt se det här brevet som en aning pretentiöst (om ni vet vad det betyder om 20-30 år). Därför vill jag för att undanröja alla misstankar pekande mot att föregående text skulle vara för seriöst menad, och poängtera att jag pruppar. Hårt och länge.
Filed under: Inlägg | Tags: Böter, Hybrids fel, Istanbul, Ludd, Norberg, Paragrafryttareföreningen, Persåsen, utflyttad, Våra värsta år, Visum
Sitter här hemma i mammas lilla stuga i Persåsen. Tvåtusentalet med sin inter- regionella och -nationella kommunikation har tack och lov kommit hit också. För ganska länge sedan faktiskt. Jag har spenderat dagen med att titta på tv, vårdvalsdebatt, försvarsdebatt och våra värsta år. It’s nice. Sen har jag duschat i mammas sjukt lilla snedtaksdusch, och sprungit för att se om visumet kommit än. Det hade det inte. Detta för mig till en slags liten uppdatering på resesituationen:
Anders och Rasmus har båda fått sina visum och pass, det har inte jag och Magnus fått. Men vi tror på ambasadens löfte om att vi skulle få dem innan veckans slut. Varje morgon känns svår när man inser att det trots ens goda mod inte ligger något i brevlådan. Det är ganska viktigt att vi får visumen innan lördag, på söndag åker vi nämligen med vårt bokade tåg till Arlanda, och på måndag morgon på vårt bokade flyg till Istanbul. Sedan tar vi in på vårt snart att vara bokade Hostel där. Och efter det är vår enda i princip säkerställda rutt till Teheran ett tåg som går på onsdagen. Ett försenat visum skulle innebära ett mycket negativt bakslag.
På tal om bakslag så har vi nu fått böter för att vi lade sopor bredvid sopcontainern. Magnus pappa hjälpte ju oss att flytta och slänge möbler i lördags, vartefter han stack till åre. Min far och mor hjälpte mig och Magnus att flytta de resterande ägodelarna, men mycket fanns fortfarande att slänga och för mycket att transportera utan flak. Vist nog har östersundsbostäder stängt grovsoprummen på Gräftågränd och hänvisar i en lapp på dörren till ICA Kvantum. Tyvärr har varken jag eller Magnus körkort, eller bil med flak. Så vi ställde helt enkelt soporna i påsar bredvid containern vi har. Nej då. Så får man inte göra. Arga grannar, god fucking bless them, har rotat igenom och hittat våra namn och anmält oss. Rätt ska va rätt. (DAMM I TVÄTTSTUGAN!!!) Så nu får vi dela på en böter på 2500 kr. Tack.
Verkligen. Tack för er satans jävla småsinnighet. Paragrafryttareföreningens stolta riddare har än en gång vunnit en betydande seger för de många, hårt arbetande människorna på gränden, som sett sina högt flygande framtidsdrömmar nära nog omintetgjorta av vår anarkistiska vandalisering.
Så det är 1250 kr mindra vardera. Men speciellt för mig som har mindre pengar än Magnus känns det surt. Jag har en saneringsplan dock; Jag får leva på 100 kr mindre än de andra på resan i tolv dagar. Då är jag så att säga tillbaka på plus minus noll.
Hoppas ni har det ganska ok på jobbet alla som sitter där, och hoppas alla andra eventuella läsare sympatiserar och skickar mig en tanke. Eller ännu bättre för över lite pengar till mig. Till exempel Norberg kom jag på nu, du kan få föra över pengar till mig om du inte gjort det än. Hybrids fel.
Tja. Ja ska vi uppdatera oss lite på läget då?
Resan.
Jag, Magnus, Anders och Rasmus har skickat in våra visumansökningar till Indien. Vissa tidigare än andra, Anders var först men tyvärr skickade han till fel adress. Indiska ambassaden hade smidigt nog felaktiga adressuppgifter på sin hemsida. Så nu är det med spänd förväntan vi avvaktar eventuella livstecken från dem. Vidare har vi slutit en havregrynspakt. Två kilo havregryn ska vi ta med oss vardera, så vi kan äta en redig havregrynsgröt till frukost på våra resor i världen.
Kvällsnöje.
I går kväll spelade vi sällsamma sällskapsspel, och Emma vann som vanligt. Det visade sig även att är fullblodsmas. Alltså är jag från dalarna, vem hade kunnat tro det? Knäckebröd, skidor, folkdräkt och allt baby. I dag har Anders ordnat med utgång och försklassig underhållning i form av Hardda ku hardda geit på Marité. Potent.
