Satt och latjade lite här hemma då plötsligt Emilia ringer och säger åt mig att titta på en film. Emilia blev visad filmen av en klasskompis vars ex hade gjort filmen, för att visa gatan hon bodde på förut. Det var då Emilia reagerade och ringde mig. Titta på filmen. Jag säger bara en sak, random som fan. Det bästa är att filmen bara legat uppe i fyra dagar och bara fått 41 visningar än. Detta är helt sjukt.
Detta är ett öppet brev, jag uppmuntrar till diskussion och öppet delande av olika synvinklar och ståndpunkter.
Brevet rör vid det heta (på fler än två vis) ämnet Ellen Reslegårds bloggande.
Alla som inte är insatta måste först titta på MERETRIX. Inlägget jag länkar till gav mig den kraftansamling jag behövde för att så att säga skriva på min egna jävla blogg någon gång.
Jag måste bara säga att den här bilden är totalt värd ett elfte inlägg. All heder åt dig och minna för denna upplevelse!
Men jag känner att jag måste framföra lite – inte kritik – individuell tematisk åskådning, med dig. Denna har absolut ingenting att göra med någon brist du eventuellt skulle ha, tvärt om egentligen.
I
Idag gjorde jag ett krafttag och rensade upp i min Google Reader – förut hade jag för många sidor och alldeles för många bloggar i den; Efter en stund slutade jag kolla den för det blev för många uppdateringar. Innan jag markerade allt som läst noterade jag att du hade fler olästa inlägg än, om jag mins rätt, nästan hälften av de andra bloggarna tillsammans. Jag bestämde mig dock för att du har en plats i min nya Google Reader – att jag bestämt mig för att läsa det du skriver, kontinuerligt.
II
Jag har bestämt mig för att din blogg hör till de jag alltså väljer att lägga ner möda och tid på att läsa. Jag avsätter alltså “värdefull” tid från aktiviteter såsom dokumentärer, mackätande och dygnande till fördel för en fördjupad förståelse mellan dig och mig. En satsning på vår vänskap skulle man kunna säga.
III
Detta väljer jag att göra av flera anledningar. Stycke nummer II ovan blottlägger ett av dessa. Andra anledningar till att jag vill läsa din blogg är bland andra att du skriver på ett snyggt och underhållande vis, använder ett språk jag gillar och att du skriver lagom långt i dina inlägg.
IV
Med bakgrund av allt detta positiva har jag alla anledningar att tala från eget intresse då jag säger att du uppdaterar lite väl ofta. Lite väl ofta för min smak, och möjligtvis andras? Jag känner att jag har svårt att hänga med i ditt tempo, du flyger så snabbt fram över dagens händelser så att det känns som om du pratar om förra veckan när du talar om till exempel din lunch. Jag känner att jag är lämnad bakom, och som om det enda jag kan göra är att känna mig stressad – eller ta upp mitt problem och försöka stimulera dig till en lösning.
V
Vad kan jag egentligen begära – ingenting, men jag kan önska. Kanske vore en twitterliknande form av uppdateringar mer passande för dig under ditt mobilbloggande under dagen? En twitter-box på bloggen som visar dagens små guldkorn? För mig skulle det ta bort de tvångskänslor jag får då din blogg är så oerhört uppdaterad, och låta mig riktigt gröta ner i de saker du väljer att skriva fulla inlägg om? Kanske skulle en historisk överblick av din blogg i en framtid präglad av detta ge ett mer helgjutet intryck?
Jag vet inte. Jag sitter inte med några svar – bara alldeles för mycket fritid.
Den här låten har våra generaler nött oss med som galningar under lärarnollningen. Tror ni det är svårt att få den refrängen på hjärnan eller? Den är i vilket fall sjukt nice, satt full för några kvällar sedan och lyssnade på typ hundra olika remixer på spotify haha.
Idag var jag på en föreläsning om etnicitet, that’s all fine and dandy, men efter rasten så hände något. Jag gick i all frid och fröjd och pratade med en tjej som också hade varit i Iran nu i våras, och plötsligt skriker någon. Jag misstänker starkt att jag inte var ensam om att uppleva skriket som både störande och skrämmande.
Det som gör det hela nämnvärt är att jag kände en stark och mycket tydlig irritation och vrede de följande sekunderna och minuterna. Ja, timmarna. Tydligen hade han som höll i föreläsningen börjat igen, det kan man tycka borde uppenbara sig ganska snabbt med tanke på att han använder mikrofon. Men nej, här krävdes helt klart drastiska åtgärder ansåg en av mina medstudenter, låt oss kalla honom snubben som trodde han var semicool. Jag väljer det namnet för jag tror att jag har listat ut varför han skrek så fruktansvärt högt:
“HÅUHL KUÄFTEN , HAN HAR JU BÖRJAT!”.
Inget ont om killen egentligen, jag känner honom inte, och han är säkert en vacker individ, men jag måste få utlopp för min ilska. Min spontana reaktion är att han, bortsett från att vara lite lätt ur fas med det sociala spelet, helt enkelt trodde han var lite cool, en semicool kille det var nog vad han satsade på. Kanske till och med straight out cool. Vad tänkte han då innan han vrålade? Vad var hans mål? Såg han framför sig guld och gröna skogar? Kanske brudar?
Mest troligt tänkte han något i stil med:
“Fa-an, om jag skriker det högsta jag kan nu så tystar jag ner alla på ett chockerande och effektivt sätt, samtidigt som jag sticker ut. När förvåningen lagt sig så kommer alla tycka att jag är en lite kul kille som gör saker som andra inte vågar, vem vet jag kanske får jag tillfälle att småprata lite korthugget med mina bänkkamrater när de satt sig, kanske skaka lite menande på huvudet och låtsas vara en aning förlägen. Kanske får jag senare i kväll, efter en par öl, gång på gång berätta för ivrigt lyssnande om situationens skruvade komik. Säkerligen kommer jag ett otal gånger, med glada skratt och läten av igenkännande smatrande likt smatterband omkring mig, få kommentaren: Men! Det är ju du! Du som skrek i salen!”
“HÅUHL KUÄFTEN , HAN HAR JU BÖRJAT!”
På mig hade det inte önskad effekt, och mina observationer säger mig att resten av salen inte heller uppskattade utspelet på önskat vis. Det kan hända att detta bara var en fluke, att han inte alls tänkte sådär. Kanske är han en framtida bästa vän, även om det verkar mindre troligt med tanke på min egen närmast allergiska reaktion mot honom. Jag försöker verkligen att inte anta för mycket här, men min magkänsla kvarstår när det gäller den här enskilda incidenten. I framtiden ska jag försöka dra lärdom av hans misstag; ibland när man befinner sig i en social situation lik denna, är det inte värt det att försöka vara lite kul. Men när är det då värt det? Kanske, eller kanske inte, vår vän snubben som trodde han var semicool undrar?
Jag har utformat en liten cheklista som man kan följa.
Är detta en social situation där ett plötsligt vredgat vrål kommer tas väl emot?
Har jag en anledning att vråla, som bär? Eller har jag en anledning vars bärkrafts närmaste släkting är en punkterad och skrumpnad turkos balong?
Jag är så jävla trött nu. Somnade typ halv fyra eller något liknande. Kunde inte somna, låg och typ oroade mig över studierna, mest för att det kännts så luddigt vad vi ska göra, så jag var tvungen att kliva upp och sätta mig vid datorn och kolla igenom ordentligt vad jag ska göra framöver och vad jag måste läsa till nästa seminarium. Kunde inte ge mig innan jag gjort en mapp med namn och skit till föreläsningen, fyllt den med all information jag behöver och gjort shortcut till den på skrivbordet. Då kunde jag somna. Så jävla konstigt, men jag kunde inte få ro i sinnet innan jag gjorde det…
Nu ska jag på två föreläsningar: Kön och genus samt social klass. Låter som att det kommer vara intressant, men förmodligen är det inte direkt nödvändigt att gå. Anyway så är det sista veckan på nollningen och jag ska försöka vara med på allt nu.
