Filed under: Bilder | Tags: Based on a novel by Magnus Bodén, Indien, Iran, Magnus, Movieposter, Photo shop, Resa, Secret secrets are no fun, Secret secrets hurt someone
Filed under: Video, Videoblogg | Tags: Anders, Deleted Scenes, Fet man, Indien, Magnus, Rasmus, Resa, Varmt tåg, Videoblogg
Filed under: Bilder, Inlägg | Tags: Agnes, Danskar, Halmstad, Indien, Iran, Jobba, Nepal, Resa, Sommar, Sverige
Ja då var det slut på resan. Nu är jag hemma i Sverige igen. Befinner mig i Halmstad hos Agnes först i tio dagar, så än är resan inte helt och hållet över. Med något av ett tungt hjärta måste jag nu jobba hela sommaren hårt som fasen. Men det är ju inte direkt något problem egentligen. Jag har ju varit ledig väldigt länge nu.
Det kändes väldigt underligt och skönt att komma till Sverige. Det är så tyst och stort allt här, Arlanda till exempel, på natten. Det är jävligt skönt att människor pratar svenska, att prata med svenskar är väldigt avslappnat på något vis.
Iran var fruktansvärt najs, Indien var varmt, men väldigt kul ändå. Om jag saknar något så är det att hänga med grabbarna hela tiden. Jag blev väldigt van vid sällskapet och saknar vår jargong lite. Peace boys. Här är lite bilder från resan.
Filed under: Inlägg | Tags: A date with fate, AA Dekhen Zara, Bungy Jump, Ek, Elefantridning, för tidiga adrenalinutlösningar, Fritt fall, Indien, Kajuraho, Kamasutratempel, Kerala, Knullar hästar, Nepal, Resa, The god of small things, The last Resort, The power of one
Känner mig mer eller mindre tvungen att skriva lita idag eftersom jag ju ändå sitter vid internet. Ok, vi befinner oss i Kajuraho, som ligger i Kerala vad jag förstår. Kerala är staten där boken jag läser “The god of small things” utspelar sig. Den är bra, och kul och spännande. Läs den. Här finns de berömda kamasutratemplen, lite kul. Folk som knullar varandra, utmejslade ur sten. Folk som… knullar hästar, utmejslade ur sten. Riktiga filurer.
Tidigare, eller sedan sist har vi sett två filmer på bio. Två bollywoodfilmer. Den första var bra för den var alldeles för överdriven. Ek - The power of one. long live ek. Den andra var dålig för den sög en massa penis. Den var bara dålig. AA Dekhen Zara hette den, a date with fate var taglinen. Har köpt Ek på någon konstig dvd, återstår att se om den är en cam eller vad…
Idag red vi elefant, jag skrapade upp lite skin i skogen, men i övrigt var det jävligt fränt. Elefant är det nya svart.
Nu ska vi dricka bärs tror jag, hänger med ett gäng danskor som vi träffade förut, dom är trevliga och öliga idag. Sen sticker vi förmodligen till Nepal till the Last resort och Bunge Jumpar 160 m fritt fall. Anders kan typ inte sova om nätterna för han har för tidiga adrenalin-utlösningar över hoppet. Dadunk-dadunk.
Filed under: Bilder, Inlägg | Tags: Agra, Andrew, Barista, Bedbugs, Confessions of a Shopaholic, Dalgång, Eco-camp, Goa, Indien, lol, Mahabaleshwar, Mandrem, New Dehli, Panchgani, Paragliding, Resa, Taj Mahal
Yes, you heard me. Flyga. Vi befinner oss i en liten stad som heter Panchgani. Den ligger uppe på ett berg i princip, vi har en dalgång med en flod/sjö under oss och solen värmer lagom. Som en svensk sommar ungefär. Jag mår bättre på alla sätt och vis.
Vi startade resan här i Indien i New Dehli som ni kan läsa allt väsentligt om i mitt förra inlägg… Sedan fortsatte vi via tåg till Agra där vi spanade Taj Mahal, skaffade lite bedbugs och gick lite vilse. Nästa anhalt Mandrem i Goa, varmt som fan, sand sol och palmer basicaly. Mycket badande, mycket bedbugs. Not cool, but pretty awesome. För varmt konstaterade vi och åkte vidare till Mandrem (Bombay på kolonialt språk) där vi för att nämna det viktigaste gick på Barista och fikade femhundra gånger och såg Confessions of a Shopaholic. Filmen passade oss (pinsamt nog) som handen i handsken. Sedan drog vi då till Mahabaleshwar, tittade på ett fort och sedan hit. Phu. Så. Updated.
Vi har rum på ett ställe som heter eco-camp här i Panchgani, helt sjuk utsikt! God mat har intagits, och killen som har stället – en kanadensare som heter Andrew, hjälpte oss komme till glidflygningen. Anyway. Lite bilder. syns. Tja.
Filed under: Inlägg | Tags: Attackmage, Bedbugs, Bitter, Blåsning, Förkylning, Feber, Festival, Indien, Prepaid, Resa, Taxibiljett, Taxijävelskap, Tropisk värme, Vattenbrist
Vad är det för jävla sätt?
Först: Taxijävelskap. På väg från flygplatsen, lätt byte för lallare. Vi har bokat hotell, köpt taxibiljett, garderat oss. Två tre taxichaufförer muppar om vår uppmärksamhet, vi vägrar lite, väljer en. Han lallar på, tillslut tränger sig en andre man in i förarsätet. Uppenbar blåsning på gång tycker jag. Vi har läst på, de kommer erbjuda billigare hotell, kompisars hotell, en uncles mycket bättre hotell, hotellet vi har har brunnit ned etc etc. De kommer använda tricket, det är fullbokat pga festivalen etc. We know. Killen börjar tugga, snacka om sverige, ställa sig in. Påpekar så ofta han kan att det är metrokonstruktion överalt pga den kommande festivalen… mm tänker jag, och säger högt också till grabbarna. Vid detta utbrister Rasmus något högljudt om att “Jo, men dom bygger ju faktiskt en metro överallt och det är ju festivalen holy snart, lite förtroende får vi ge dem” Jag tycker det är väldigt lägligt allt. Efter ett tag och flera förklaringar att vi ska till den mest jävla centrala delen i stan och ingen annan stans utan till vårt hotell, så kör dom, de babblar om hur vägarna är stängda av arbetet av metron, självklart… stadscentrumet är natruligtvis avstängt vid alla sina cirka tolv breda infarter. Jag yttrar mitt missnöje, inte helt olikt mig. De föreslår att vi åker till en turistagency de vet om för att ringa hotellet och fråga om vägen. Briljant! Visar nummer för killen i den lilla butiken, i den lilla lilla mörka gränden. Han slår siffrorna. Jag får tala med hotellet som, helt oväntat, nu kräver ett bokningsnummer. Som jag inte har. Misstänkt dock att de aldrig slog riktnummret när de ringde – påpekar detta faktum och ber dem köra oss till vårat jävla hotell. Det ska ju straffa sig att inte va med på deras vals så de släpper av oss på andra sidan centrumet. Varpå vi blir påflugna av ännu en grupp idioter. Det är naturligtvis extremt farligt, och alla kastlösa kommer äta oss till kvällsmat om vi går själva menar de. Fuck indiska taxichaufförer.
Ni kanske märker den bittra tonen? Det beror på att de resterande fjorton dagarna efter incidenten har jag varit, febrig, dålig i magen, förkyld, haft någon form av migrän, blivit äten av bedbuggs, varit uttorkad och vistats i för mig iaf tropsikt obehaglig värme.
Jag längtar hem, men hopas må bättre snart. Tjarå.
Filed under: Inlägg | Tags: Cash is King, Hybrids fel, Inflation, Iran, Plånketab, Resa, Saleh, Säg Ja, The towers of silence, Tjocka plånbok, Ukulele, Yazd, Zorastiernas flamma
Att resa i ett land med 25% inflation alltså.
Idag växlade vi 350 dollar var till rial. Jesus crist vad med sedlar det blir.
Helt sjukt.
425 x 20.000 Sedlar
300 x 10.000 Sedlar
25 x 50.000 Sedlar
2 x 500.000 Sedlar
1 kr = 800 rial.
Kung. Min plånbok gråter, tjocka plånbok. Bok på farsi är Ketab, plånketab.
Men vi är i alla fall i Yazd, och igår plockade ännu en engelskalärare upp oss, men en 25-årig trevlig och smal den här gången. Han hette Saleh.
- Do you want to go anywhere, I can take you in my car?
- Yes! You can!
Han tog oss till The towers of Silence där Zorastierna förut lade sina döda att ätas av fåglarna. Och före det såg vi Zorastiernas flamma, som sägs ha hållts brinnande i typ, ja sjukt länge. Typ 1200 år minst, säger dom.
Sedan henkade vi med han hem på te och träffade hans familj, supernajs verkligen. Värsta dude-farsan, familjen verkade väldigt religös for a change, vilket var lite intressant. I morgon ska han ta oss till en massa coola grejer typ 10 mil bort. Märk väl, han har aldrig bett om betalt, utan vi känner oss nästan taskiga som tvingar honom ta lite ersättning för morgondagen.
Det är så jävla häftigt, man sätter sig typ i fem minuter, sen kommer det nån asatrevlig snubbe och visar en saker man aldrig fått se annars, och man får träffa hela hans familj och har trevligt ända in på kvällen. Man ska verkligen bara säga ja till allt i Iran.
Nu ska Magnus få sitta snart, och jag ska spela ukulele. Fan va kul! Yea!
Filed under: Inlägg | Tags: Brev, Det tar sig, Iran, Kerman, Mjukisbyxor, Resa, Utvilad, Yazd
Idag är jag utvilad och pigg och glad!
Vi har varit till reseagenturen och fixat bussbiljetter till Yazd, bussen går kl 13:30 och tar väl sina fyra fem timmar. Jag vet en viss herre som ska ha mjukisbyxor på sig iaf! Väl där ska vi stanna i Yazd i fem dagar. Mycket tid för att sitta och skriva, läsa, rita och prata har vi resonerat. Jag är lite trött på hattande och bokande. Främst borde kanske Anders vara det, för det är han som tar tag i det mesta av bokningarna och jag står och öser kritik och uppmaningar över honom. Men det lär väl ta sig.
Idag alldeles nyss så postade jag brev iaf. Alla får inte nu, men håll ut ni som inte får på direkten, de kommer. Det tar sig.
Nu återstår bara packning och utcheckning sedan sticker vi. So long.
Filed under: Inlägg | Tags: Biljetter, Byxhål, Det tar sig, Guide, Iran, Kaluts, Kerman, Mahmood, Resa, Steve, Visum
Äntligen ett it-cafe där jag kan logga in på wordpress! De senaste två dagarna har vi spenderat i öknen utanför Kerman i södrare Iran. Ökenområdet vi besökte heter Kaluts, och är kännt för sina balla formationer tydligen. Det stämmde, sjukligt coolt med öken. Vi kubbade och flåsade oss upp för flera höga kullar och klippor, åtminstonne hundra meter höga eller mer. Kanade ner längs snedsidorna på skorna. Jag tog en hel del coola kort, men som vanligt glömmer jag ta med USB-sladd och, dessutom, så skulle det ta en evighet att föra över på en sådan här anslutning. När jag kommer hem får ni se! Det tar sig.
Kvällen innan sov vi i ett tält som vi ställt upp på två stora träsängar haha, vår guides idé. Mitt i ett ökencamp, rakt under THE strålkastare. Först var det varmt trots att det var natt så vi körde på, T-shirts and all baby. Senare på natten blev det, föga förvånande, väldigt kallt. Inte minus, men om jag vill kalla det plus vette fan. Långkallingar and all baby!
Ja, guiden ja. Mahmood hette han. Var pensionerad lärare i engelska med en förkärlek till historia, träd och sin egen röst. Man kan väl sammanfatta denne fetlagde man med: Dålig fd engelskalärare med underligt selektiv hörsel och ytterst försiktig bilförarteknik, mindre medgörlig, trevlig och billig. Ja det var han det.
Nu har vi äntligen fixat biljetterna ut ur Iran, skönt att ha det klart. Den 6:e Mars åker vi från Teheran. Lite strul får man ju räkna med såklart. Agenturen där vi köpte tyckte följande: Era visum är giltiga från 11/12-2008 till 17/02-2009, ni måste ut ur Iran idag, eller förlänga era visum. Tror ni det är lätt att förklara för en Iransk kvinna som är helt övertygad om att hon har rätt att det där är datumen emellan vilka vi är tillåtna inträda i Iran, inte mellan vilka vi får vara där. Och att det är 30 dagar efter stämpeln som gäller. Va? Tror ni det? Nej. Då har ni fel. Vi blev tvugna att åka till det lokala kontoret för foreign affairs och visa visumen för en kvinna som på en gång sa: Ni har passen, visumet tillåter er stanna i 20 dagar till. Inga problem. Sedam tillbaka till agenturen och pressa orden i pannan på kvinnan där. Som tur var hade vi då Mahmood som hjälpte till och övertygade henne. Och hon, var för övrigt väldigt trevlig. Tro inte något annat.
I övriga nyheter från Iran kan nämnas att jag slet upp ett 25 cm brett hål i mina nya byxor under ökentouren… Dom byxorna ersatte mina jeans av just samma anledning, sådet var ju lite surt. Ska uppsöka en skräddare och få mina jeans lagade iaf, men de nya byxorna är beyond the point of repair.
Well. That’s that, som dom säger i staterna. Steve! Lotfan!
