Preskinn (old blogg)

Idag var jag på en föreläsning om etnicitet, that’s all fine and dandy, men efter rasten så hände något. Jag gick i all frid och fröjd och pratade med en tjej som också hade varit i Iran nu i våras, och plötsligt skriker någon. Jag misstänker starkt att jag inte var ensam om att uppleva skriket som både störande och skrämmande.
Det som gör det hela nämnvärt är att jag kände en stark och mycket tydlig irritation och vrede de följande sekunderna och minuterna. Ja, timmarna. Tydligen hade han som höll i föreläsningen börjat igen, det kan man tycka borde uppenbara sig ganska snabbt med tanke på att han använder mikrofon. Men nej, här krävdes helt klart drastiska åtgärder ansåg en av mina medstudenter, låt oss kalla honom snubben som trodde han var semicool. Jag väljer det namnet för jag tror att jag har listat ut varför han skrek så fruktansvärt högt:

“HÅUHL KUÄFTEN , HAN HAR JU BÖRJAT!”.

Inget ont om killen egentligen, jag känner honom inte, och han är säkert en vacker individ, men jag måste få utlopp för min ilska. Min spontana reaktion är att han, bortsett från att vara lite lätt ur fas med det sociala spelet, helt enkelt trodde han var lite cool, en semicool kille det var nog vad han satsade på. Kanske till och med straight out  cool. Vad tänkte han då innan han vrålade? Vad var hans mål? Såg han framför sig guld och gröna skogar? Kanske brudar?

Mest troligt tänkte han något i stil med:
“Fa-an, om jag skriker det högsta jag kan nu så tystar jag ner alla på ett chockerande och effektivt sätt, samtidigt som jag sticker ut. När förvåningen lagt sig så kommer alla tycka att jag är en lite kul kille som gör saker som andra inte vågar, vem vet jag kanske får jag tillfälle att småprata lite korthugget med mina bänkkamrater när de satt sig, kanske skaka lite menande på huvudet och låtsas vara en aning förlägen. Kanske får jag senare i kväll, efter en par öl,  gång på gång berätta för ivrigt lyssnande om situationens skruvade komik. Säkerligen kommer jag ett otal gånger, med glada skratt och läten av igenkännande smatrande likt smatterband omkring mig, få kommentaren: Men! Det är ju du! Du som skrek i salen!”

“HÅUHL KUÄFTEN , HAN HAR JU BÖRJAT!”

På mig hade det inte önskad effekt, och mina observationer säger mig att resten av salen inte heller uppskattade utspelet på önskat vis. Det kan hända att detta bara var en fluke, att han inte alls tänkte sådär. Kanske är han en framtida bästa vän, även om det verkar mindre troligt med tanke på min egen närmast allergiska reaktion mot honom. Jag försöker verkligen att inte anta för mycket här, men min magkänsla kvarstår när det gäller den här enskilda incidenten. I framtiden ska jag försöka dra lärdom av hans misstag; ibland när man befinner sig i en social situation lik denna, är det inte värt det att försöka vara lite kul. Men när är det då värt det? Kanske, eller kanske inte, vår vän snubben som trodde han var semicool undrar?

Jag har utformat en liten cheklista som man kan följa.

• Är detta en social situation där ett plötsligt vredgat vrål kommer tas väl emot?
• Har jag en anledning att vråla, som bär? Eller har jag en anledning vars bärkrafts närmaste släkting är en punkterad och skrumpnad turkos balong?