Preskinn (old blogg)

Idag har jag förflyttat mig hem till min käre far. Express vagon från Persåsen till Hovermo. Jag har fått avisering om att mitt pass/visum finns att hämta i Myrviken. Nu är allt ganska klappat och klart, ska boka det där vandrarhemmet i Istanbul imorgon, köpa skor och ta avsked av folk.

Nu sitter jag här hemma i ett rum och har stulit pappas 22” skärm till min dator, fucking huge. Lyssnar på Damien Rice, skjuter upp fyllandet av ipoden ytterligare en dag. Dessa blir de sista dagarna jag sitter vid min kära lilla burk, ska passa på att spela lite kanske :P

En rolig sak som hände idag var att pappa hade fått tillbaka sin gamla Super-800 Electron. Jävla cool filmkamera egentligen, den har en massa fiffiga funktioner, men allt är så analogt och coolt. Han hade en bunt gamla filmer också, och en projektor. Så vi satte oss i köket och släckte och så fick jag se ljudlösa filmer från sjuttiotalet. Filmer från stan och Svensåsen. På en av dom var pappa med, helt galet; en liten sjuttiotalspojke med långt svart hår. Han var kanske ganska lik mig på nått vis. Häftigt att få se hur han såg ut när han var lika gammal som jag, på film. Jag hoppas allt jag gör finns kvar så att mina barn kan se hur jag var när jag var ung. Hur rolig och full av energi jag var once upon a time. Kanske finns den här bloggen kvar om 30 år?

Brev till en ur mig sprungen framtida generation.

Hej det är er far som skriver. Kanske är jag istället faders far, moders far eller dylikt, men det spelar mindre roll, ni förstår väl vad jag menar? Snart ska jag ut och resa på en resa i en värld som kanske är ganska olik din. I min värld finns det galna fanatiker, religösa munkar, hetsande affärsmän. Det finns sjöar och skogar och städer och berg. Och en massa landsgränser där mycket är annorlunda på andra sidan. Det gör det säkert hos dig/er också, eller så har mycket förändrats på de uppskattningsvis 20-30 år det tar er att ta er för att läsa detta. Ut i denna värld ska jag i vilket fall, för en kort period, under den större perioden känd som “den stora finanskrisen” i slutet av tvåtusentalets första decennium. Vem vet vad jag finner där? Kanske vet ni redan allt redan? Om ni inte tror att ni gör det är det min förhoppning att det ska finnas tillräcklig dokumentation längre fram i den här bloggen. Kanske fann jag er mor, kanske fann jag att hon redan fanns i mina tankar innan resan? Hör på mig, jag pratar på som en gammal man, vilket jag än inte är. Jag är en i stort sett ganska glad tjugotvåårig ung man, man skulle kunna säga att jag har framtiden för mig. En hel del goda vänner har jag, varav en del jag hoppas att ni känner genom mig. Jag hoppas att det finns mycket kvar av mig och det jag gjort under mitt liv, speciellt de yngre dagarna, för er att beskåda, beundra och håna mig över.

Vänliga hälsningar, Joel (den yngre)

PS. Jag vet att ni inte nödvändigtvis ser det på det sättet, men min kontemporära generation kan nog sannolikt se det här brevet som en aning pretentiöst (om ni vet vad det betyder om 20-30 år). Därför vill jag för att undanröja alla misstankar pekande mot att föregående text skulle vara för seriöst menad, och poängtera att jag pruppar. Hårt och länge.